Igår fick jag sällskap på crossbanan av min kära kollega Pea, enduroräven som lurade ut mig i skogen härförleden. Nu var det dags att bjuda tillbaka, ett pass i min sandlåda stod på programmet. Det visade sig att vi hade ungefär samma tempo, lite olika fart på sina ställen men in tutti ganska lika vilket var riktigt underhållande!
Banan var preussiskt nyslätad och vattnad, 22 grader i luften och ett par sekundmeter vind gjorde kvällen till en helt grym tillställning. Fart föder framgång, det är ingen hemlighet. Jag lyckades lirka fram lite extra trottelöppning på ett par ställen vilket medförde snabbare varvtider och bekvämare landningar. Lyckades även att plocka det lilla platåhoppet innan start/mål vilket har varit ett av målen för säsongen, som för bara ett par veckor sedan sågs vara långt borta och ett stort steg. Så med blåsor i händerna och matta armar konstaterar jag att riktig lycka är goda vänner, en förstående fru och att få lätta från marken ett ögonblick då o då.
Foto: Amanda Larsson
ser lika lidande ut som jag känner mej i dag!
SvaraRadera*SKRATT* Ja något lätt plågat är det över bilderna... Det blir till att träna lite mer styrka för egen del, jag ser ju ut som en trött säck med sättpotatis...
SvaraRadera