Hur gick det då? Jag låg på 2:00-schema fram till km8, då tog värmen ut sin rätt (eller fel) Längs Lindholmen gick det inte att springa, jag fick kapitulera och gå bitvis, pulsen slog i taket och det var jobbigt på riktigt. Att kapitulera utan kollaps eller haveri är inte aktuellt i min värld, så damage control fick bli arbetstesen över Götaälvbron. Fick ner pulsen i början på Avenýn, småpratade med en trevlig snbbe som var i samma sits som mig... Efter vändningen uppe vid Poseidon och kallduschen som erbjöds där gick det lättare, slutade att dricka och gav mig helt enkelt f-n på att springa in i mål. Vi det laget hade jag tappat mer än två minuter per kilometer och det skulle jag inte kunna ta hem dom sista fem kilometrarna mot mål. Väl över mållinjen på 2:13:43 var ändå lättnaden över att ha kommit imål överväldigande.
Springa igen och försöka plocka varvet under 2 timmar som var mitt ursprungliga mål? Nej. Jag kommer att fortsätta springa, men bara hemma i A-sås med omnejd. (som det ser ut nu) Den extra kvarten lägger jag dels på min egna orutin och på det faktum att det var varmt, mycket varmt att komma runt.
Jag vet att jag sagt att jag får springa igen om jag inte sätter målet, men jag kliver av från det påståendet tillsvidare.
Vidare denna säsongen ser jag fram emot att åka motocross i en kondition som jag aldrig tidigare haft!
Stort tack till dig som trott, stöttat och peppat mig på vägen, jag uppskattar dig väldigt mycket! TACK.
Återkommer med en liten berättelse imorgon om hur det var att ta sig från Marklandsgatan till Eriksberg efter racet. Men det är en annan story, nu skall jag träna rodel ett par timmar, ses imorn!
Trött och lycklig Larzone signar ut för idag.
